Min gamla ateljé.

 

Jag har en svårt romantisk dragning till bohemisk, kreativ röra, så länge den inte är min egen. Egentligen är jag inte alls sådan. Jag vill veta var saker och ting finns när jag arbetar. På distans, när man ser den på bild, så kan också den egna oordningen ha ett romantiskt skimmer över sig.

De här blidena är från min förra ateljé. I min nya fick jag, i augusti, uppleva en oordning jag kunde klarat mig utan. Det regnade en aning!

 

När jag ser bilderna från min egen ateljé kommer jag att tänka på en historia om Åke Göransson. Det var när man hade upptäckt den berömda kökssoffan, och i och med det upptäckt Åke Görasson. Då skulla man, naturligtvis, ha en utställning med de upptäckta verken på Göteborgs Konsthall. Åke, som då satt på Lillhagen, duktigt psykotisk, skulle naturligtvis dit. Han rakades, tvättades och kläddes upp, så gott det gick, av mamma, och sattes i en taxi till Konsthallen. Väl kommen till Konsthallen var hgan väldigt intresserad av allting han fick se. Han gick runt och studerade varje verk ytterst noga, och, när han, efter lång tid, lämnade Konsthallen, tillsammans med mamma, frågade han: – Den där Göransson var inte så dum! Vad blev det av honom egentligen?


När jag ser bildena av min egen ateljé vill jag fråga mig: – Han den där Wijkström verkar ha förbannat kul! Varför har inte jag det?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *